Missfall!

Tänkte lägga in ett litet inlägg här innan det blir ett nytt år! Ja jag har ju inte varit den bästaste bloggerskan det senaste året precis. Sist jag skrev var ju när jag hade gjort slut med Linda. Sen dess har livet bara rullat på. Jag blev gravid i augusti iallafall. Gjorde gravtest på min födelsedag faktiskt så det blev ju en av de bästa presenterna såklart. Trodde inte att det var sant, så det tog ett tag att smälta. Det började synas på mig tidigt att det faktiskt var något på gång därinne. Så redan i vecka 6 hade jag en fin liten bula (en blobbis bula som vi kallade det för). Men en eftermiddag när jag var på jobbet och stod och pratade med en förälder kände jag att det plötsligt kändes lite misstänksamt i byxorna om man säger så. Jag blev tvungen att gå på toa och mycket riktigt så hade jag ju blött igenom byxorna!!! Som tur var så var jag inte ensam så jag kunde sitta på toa en stund och sen hade jag andra byxor med mig i bilen som jag kunde smyga bort och hämta. Jag hade ju stängning och det blev tomt med barn redan runt 17 tiden så jag blev aldrig ensam för Linda slutade 17. Det var väldigt stressigt på jobbet med nya inskolningar med mycket bärande. Jag messade Ammie och fick svaret att jag måste upp på sjukhuset för att det var ett missfall!!!! Missfall??? tänkte jag. Nääää det kan det väl inte vara. Så jag for hem iallafall och satte mig på toa igen och bytte om och ringde Ammie. Hon skulle ringa sjukhuset och höra vad dom sa. Jag och sjukhus.....hmmmm. Ammie rinngde upp efter en stund sa att dom tyckte att jag skulle komma upp men jag ville inte. Jag skulle ju på hockey hos mamma o pappa var ju min plan så jag for dit istället. Blev ju hemma från jobbet eftersom jag blödde. Kände att jag inte visste om det var ett missfall eller inte så jag ringde till kvinnokliniken för att se om jag kunde komma på ett ultraljud. Fick prata med en skit otrevlig kärring på ren svenska som sa att det var vanligt att blöda och att jag inte behövde komma utan det var bara att vänta en vecka. Snäll och dum som jag är godtog jag det och visste fortfarande inte om jag var gravid eller inte. Dagen därpå bestämde jag mig för att höra om kliniken i Härnösand hade någon tid för mig men det hade dom inte heller. För jag ville veta och mådde piss över att inte veta ett skvatt hur läget var. Kunde ju inte planera någonting. Så jag ringde ännu en gång till kvinnokliniken för att prova igen. Då var det en annan kvinna som svarade och jag blev lättad över det. Men hon sa också att om jag inte typ förblödde och hade skit ont så tog dom egentligen inte emot patienter. Skitknäppt! Jag gav mig inte utan förklarade situationen och då tillslut så fick jag min tid för ultraljud dagen efter tidigt på morgonen. Då kändes det skönare men ändå nervöst. Ammie har ju stöttat mig i detta och följde med mig dagen efter. Gjorde ultraljud och det visade sig att det inte fanns något foster kvar och att det dessutom var fler än en. Sen hade jag juu hur mycket rester kvar som helst så jag fick piller med mig hem för att få ut det. Så det var ju bara tur att jag fick komma upp och kolla upp allt. Vad hade annars kunnat hänt om det hade varit kvar i ännu en vecka! Så jag blev ju väldigt arg på den människan som jag hade pratat med. Morr! Tog pillren och lade mig i sängen och väntade. Ingenting hände. Jag hade ju förväntat mig att det skulle göra ont men ingenting kände jag. Då gick jag ned på toaletten och då kom det hur mycket blod och rester ut som helst. men ont gjorde det ju inte. Inget foster kunde jag se heller. Var sjukskriven från jobbet pga blödningen. Så det var ju missfall jag hade fått. Alla säger ju typ att det är någon mening med det och att det är ju lika bra osv men det är ändå något som man saknar och så. Det var ju ett liv på gång och även om det skedde tidigt så känns det. Detta hände den 15 september. Mina älskade blobbisar jag älskar er för alltid!

Nu har vi försökt igen och min ägglossning kom ju i obalans så nu hoppas jag att det kanske är på gång igen. Får se snart! Så håll alla tummar och tår att det blir någonting igen=)
Livet är bara helt underbart annars och jag är så glad och lycklig att fått hitta hem igen eller hur man säger! Tack vare min älskade Ammie som jag älskar så otroligt mycket! <3 <3 <3

Sist men inte minst vill jag önska er alla Ett Gott Nytt År och att alla era önskningar slår in och ett år med massa kärlek!